Baba Blues

Ladies and Gentlemen, welcome to the site of BABA BLUES.

It has been said about us that we seems to be a bit schizophrenic in our music because we use one part of the brain that has the blues-tradition, with lyrics in English, together with the other part that has the Swedish tradition, with connections to the Swedish “visa” with it’s poetry. Anyhow the name: BABA is African and Asian…

But we are not playing “world-music”, we just pick up the junk in our minds and let it go… And the blues is the main part in there for both of us after been playing it in many different bands for many years. The blues sure have a lot of babies all around the world and it have taken a lot of different shapes and one of them is ours. Sweden have got a quite big blues-scene these days with many qualified bands and artist, I guess we have to let it all out. Just to survive with all of this snow… Richard and Clas

About the band
The Swedish duo of Baba Blues is famous for on stage sounding like a whole big band going on with the minimalistic settings of voice, harmonica and two acoustic guitars put into a PA-system.
No faking machines or synthesisers, just pure handmade music…
When they make records they use a little more of technique and instruments as they make them for a different audience and listening situation.
They want to bring a story into your living room.

History
Richard Danielson and Clas Gustavsson (then mainly a drummer) met in 1984 as members of a touring blues band called “Diving Duck”. A little fed up with the cover-mentality of the ordinary blues band-concept they started to play acoustic on late hotel nights after the gigs to get the music out of their system. There they founded a form of blues rooted in the early pre-war blues, with no bas and drums, but with a modern rock attitude. In 1988 they started to play and make gigs under the name of Baba Blues duo and decided to make a tape to sell after the gigs.
They had both played in several band for many years being parts of the Swedish “progg-scene” going on in the seventies, with lyrics in Swedish and slightly psychedelic “make your own thing”- approach.

When they, in the early 90:s, started to write and record their own blues songs in Swedish and put them on the debut-album “Fishermen” the radio stations immediately started to played it. TV- shows invited them and they became favourites of the newspapers critics that put it on “the best of the year lists”.
They made two albums “Kompassernas man”(-93) and “Den rasande balansen” (-96) in Swedish with hits on the radios play-lists before they decided to try to communicate with the world outside of Sweden.

In 2000 their album “Excavations: blues is a rainbow” knocked the critics who again put them on “the best of the year lists”. This time the songs were in English, some of their own, some old blues stuff and unexpectedly a Motorhead song. All in very personal way with their very unique approach left.

“Deep down in the mirror” was released in 2005, with expressive lyrics, experimental settings (kora, violin and brass arrangements) and together with heavy touring they recieved the Swedish Blues Award of Jefferson Bluesmagazine in 2006.

Musicians:

Richard Danielson
Vocals. A real deep down heavy blues-voice, bleeding harmonicaand acoustic guitar (that sometimes sounds very electric with the feedback from the monitors).

Clas Gustavsson
Acoustic guitar with wha-wha, and backing vocals. On stage the engineer often puts a microphone to his foot. He has got rhythm…On the records he also occasionally plays bas, percussion & drums.

Sometimes they work with one or two more musicians, then the extended duo is called Baba Blues XL.Very often it is these ones:
Klas Jervfors (trombone), Kai Sundqvist (saxophone)
Jo Husmo ( bass) and Dan Magnusson (drums)

Sometimes even bigger settings of Baba Blues XXL is booked, then with six or seven musicans on stage.

During periods they have made co-operation with the gambian master Tata Din-Din on the harp-like string-instrument kora and digging in the West-African traditional music that is closely related to blues.

All organs on the records is played by Brynn ”Bumpaberra” Settels (Hammond B3)
and all albums are produced and mixed by Internal Dread at Rub a-dub studios in Stockholm. He can be seen as a third member of the record -version of Baba Blues and also sometimes appears to mix their special sound on concerts

Past Gigs
You can fill many pages if you start naming all the clubs and restaurants in Stockholm (Mosebacke, Fasching , Stampen…), Gothenburg, Malmoe and all the towns in Sweden they been working at in the last twenty years.
They have also been working a lot at art-halls and several other cultural centres.

In Sweden they have been playing at the festivals of:
Hultsfred Rockparty, Amal Blues Fest, Urkult, Falu Folkmusic fest, Vasterviks Visfest, Sthlm Water Festival, Nordic Jazz & Blues, Karlskoga, Eslov, Norrtalje, Ostersund, Umea, Boras, Helsingborg, Sundsvall, Ronneby, Falkenberg, Lysekil, Eringsboda and more..

In Norway they have played at festivals in Notodden, Oslo Romerike Roots&Blues, Lillehammer, Kristindsands “Bragdoya Blues” and “Dalane bluesfest”Egersund.
In Finland at Jarvenpaa Blues Festival and Hango Sailing Rhythms and Denmark at “Den blaa festival” in Aalborg. In Scotland at “Dundee Blues Bonanza” and Arbrouth “Bell rock blues“.
When Chezch Republic first of may 2004 became a member of European Union Baba Blues was invited to play at the celebration: ”United islands of Prague Festival”.

After been touring around for all this years, giving concerts, they received ”Amal BluesFest Award 2004” and “Scandinavian Blues Associations (Janne Rosenquist Memorial) Award 2007” (the most honoured blues prizes in Sweden).

Jefferson Blues Magazine:

”Vi ’hädar’ i alla läger”. ”Vi hatar covers. Och inte minst covers på oss själva!”. ”Var ton och spelning är den sista och den första…”. ”Vi har aldrig velat låta som Chicago år 1950”. Dessa citat är lite av Baba Blues i ett nötskal. De speglar en inställning att vilja stå fri och obunden gentemot förstelning och tradition. Där andra stannar kvar i ett tryggt, invant koncept går Baba Blues djärvt vidare och bryter nya marker i en egensinnig och sant konstnärlig ambition att inte vila på lagrarna och slå sig till ro. Att inte stagnera i bekväm oförarglighet och rutin.

Det är denna inställning som gör att Baba Blues år efter år förvånar oss med ett ständigt nyskapande, med en aldrig sinande kreativitet och en färgstark originalitet. Det är dags att titta lite närmare på detta ovanliga fenomen.

Baba Blues är en duo bestående av Richard Danielson på sång, gitarr och munspel, ochClas Gustavsson på gitarr. Denna duo kom till 1986 och firar alltså 20-årsjubileum i år. På sistone har man utökat duon till att bli Baba Blues XL. Detta XL innefattar bas och trummor; det kan ibland också tillkomma blåsare, hammondorgel, kora och kanske något annat. Då blir det rentav Baba Blues XXL. Denna stora besättning, sånär som på koran, var på plats vid den live cd/dvd-inspelning, som spelades in på Mosebacke 17 mars i år. Det var Baba Blues sjätte platta.

Deras debutalbum – Fishermen – kom 1991. Därpå följde Kompassernas Män 1993, Den Rasande Balansen 1996, Excavations: Blues Is A Rainbow 2000 och så den märkliga Deep Down In The Mirror med sin lite psykedeliska touche, 2005. Samtliga plattor är inspelade på Rub-a-Dub Records i Stockholm, ett skivbolag med viss reggae-inriktning.

Baba Blues har under sin 20-årsperiod uppträtt flitigt på en mängd scener: bluesfestivaler, visfestivaler, rockfestivaler, klubbar, föreningar, skolor … you name it. I sommar uppträder man bl.a. på Urkultfestivalen i Näsåker. Denna festival är inriktad på folk- och världsmusik. Inte många bluesband bjuds in till denna, men Baba Blues’ musik är genreöverskridande och kan avnjutas med stor behållning i skilda läger.

År 2004 fick de artistpriset på Åmål’s Blues Fest. De har fått mottaga många lovord under årens lopp. Ja, Baba Blues är otvivelaktigt ett av våra mest spännande och underhållande bluesband, med en utpräglad förmåga att med små, men ytterst effektfulla medel bygga upp en starkt känsloladdad, fängslande dynamisk närvaro, som tar avstamp från en rytmiskt mycket tät botten. Vi förnimmer i denna brygd säregna ting. Den som är poetiskt lagd kunde skildra det som att mystiska natur- eller andeväsen var närvarande. Samtidigt förmedlar Baba Blues en sorts handfast ”urblues”. För att försöka sig på en liknelse: en John Lee Hooker i John Bauers trollskog.

Nu är det dags att gå de två herrarna lite närmare in på livet. Vi börjar med Richard.

Först och främst får du förklara varför ni heter Baba Blues.

Richard Danielsson: Vi brukar köra stora dimridåer kring detta, med nya versioner i varje intervju. Men for you, my friend, kan jag köra the true story. Egentligen kommer det från att jag i min ungdom var mycket i Indien. Och där är ju baba ett väldigt vanligt ord. Det finns även i stora delar av övriga Asien och i Afrika. Det är ett tilltalsord till någon, som står högre i rang, och i Indien gäller det speciellt gurus. Men det har blivit så, att när tiggarna i Indien hejdar besökare på väg in ett tempel eller liknande så säger de: ”bakshish baba, bakshish baba”, vilket betyder ”nådegåva herre, nådegåva herre”. I och med att man går in i templet blir man så att säga en ställföreträdande gud, och de tigger av den guden. Så man hörde alltid detta ”bakshish baba”. Sen har vi skojat om det, jag och min fru, här hemma i Sverige. När hon skulle ut och och handla, och ta pengar till det ur min plånbok – för det var där pengarna alltid råkade hamna – så sa hon ”bakshish baba, bakshish baba” – ”nådegåva herre, nådegåva herre”. Och detta skämt ventilerades just som Baba Blues kom till då för 20 år sen. Så simpelt är det alltså! Men sen kan man ju se det som en form av att vi är så förmätna att vi anser oss spela gudabenådad blues…

Jag måste lägga till en lite egendomlig grej. Jag var i Gambia för åtta–tio år sen, och då åkte jag uppför Gambia-floden. En bit upp i den finns en ö, där man samlade slavar en gång i tiden. En fängelseö, alltså. Den amerikanska serien ”Roots” har spelats in där. Vi lejde en kanot, som skulle föra oss över till ön. Vår guide – en gammal afrikan – var med, förutom kanotmannen. När de gjort resan med oss och vi åter gick i land, så sa de till varann: ”ba”. Först den ene, och sen svarade den andre med ”ba”. Jag frågade vad detta betydde. ”Jo, så säger goda vänner till varann, på den här lokala dialekten, när de gjort ett gott jobb tillsammans”. Och detta var väldigt roligt, för Clas Gustavsson och jag hittade ju på det här namnet för 20 år sen, och faktiskt har vi alltid efter varje spelning, som vi nånsin gjort, sagt ”ba” till varann! Först den ene av oss, och sen har den andre alltid svarat med ”ba”. Så det var lite roligt att se att det gjorde man långt nere i Afrika också!

Har du någon familj?
Ja, jag är gift sen snart 28 år. Min fru är bildkonstnär. Vi bor i Sollentuna och har fyra barn.

Berätta om din uppväxt.
Jag föddes 1952 i Halland, men är uppvuxen i Sollentuna i ett, kan man säga, väldigt udda konstnärshem. Min pappa var väldigt borgerlig – han var kamrer – och min mamma konstnär. Men det var ett mycket matriarkaliskt hem. Det var mammas syn på tillvaron som dominerade.

Var de intresserade av musik?
Ja, de var intresserade, men de spelade inte. Bluesen kom jag faktiskt in på genom min storasyster Anette, som är tolv år äldre än jag, och min bror, som är nio år äldre. Speciellt genom Anette. Hon var konstnär och keramiker, gick på Konstfack och umgicks i konstnärskretsar. Detta var i 50-talets Sverige, och hon hängde ju på Gyllene cirkeln och svartklubbarna i Gamla stan. Där var det gammal New Orleansjazz som gällde, och skiffle –Lonnie Donegan och de där.

I slutet på 50-talet, eller om det var början av 60-talet, åkte mina föräldrar till Paris, och de kom hem med en lp med ett fantastiskt omslag. Det var en bild på Big Bill Broonzy. De visste ju att Anette och min bror gillade sådan musik. Den lp:n spelades sen ständigt på en gammal radiogrammofon. Anette var väl arton–nitton år då, och jag sex–sju. Så mitt huvud matades i den åldern med gammal blues. Där finns nog den stora roten. Anette var en stor bluesdiggare och hon var väldigt viktig i min musikutveckling. Sen började ju den här bluescirkusen komma varje år till Stockholm på sina Europaturnéer – American Folk BluesFestival. Ända från det jag var liten tog Anette mig med till Konserthuset på dessa evenemang. Det var väldigt intensiva barn- och ungdomsupplevelser att sitta där uppe på läktaren och se de här gamla gubbarna. Jag såg dem alla: Big Joe Williams, med sin gamla niosträngade gitarr, Sonny Terry & Brownie McGhee … ja, alla. Och allt detta satte sig ju i bakhuvudet på mig.

Sen, när jag var elva–tolv–tretton år kom Rolling Stones, och rocken och allt det. Och då bildade jag rakt av mitt första band, i källaren. Jag hade en gammal postordergitarr frånHobbex, som man kopplade in i grammofonurtaget i gamla radioapparater,. Jag minns när vi skramlade in av veckopengarna till en virveltrumma till en av killarna. Det var jättegrejor då!

Någon speciell artist du blev fängslad av?
Ja, först var det ju det här omslaget på Big Bill Broonzy; det är väldigt starkt i bildmedvetandet. Sen har olika bluesmusiker successivt blivit allt mer brännande i min hjärna, för att så småningom träda undan och då har någon annan fått komma in. I mitt medvetande finns väldigt mycket John Lee Hooker och väldigt mycket Muddy Waters. Och förstås Howlin’ Wolf. Det är mina killar där, tror jag. Av vita killar sätter jag Tony Joe White främst. Han är den bästa vita sångaren jag hört. Jag råkade hitta hans första skivor på en skivrea, köpte dem och bara upplevde: Wow! Vad är det här för något! Hans platta Black And White, med låtar som Don’t Steal My Love … Den skivan var väldigt viktig för mig.

Du bildade ganska många band innan Baba Blues kom till. Vad var det för sorts band?
Egentligen har det alltid varit så att jag bildat bluesband, men sen har musiken tagit tag i det jag gjort; det har svävat ut och tagit sig olika andra former. I ungdomen var det ju väldigt mycket rock, Sen när jag blev en långhårig hippie var det mycket psykedelisk musik också. Jag tillhörde den svenska musikrörelsen kan man säga, och hade band som spelade på de första Gärdesfesterna, 1970 och -71. Men alla band brukar ju successivt få storhetsvansinne, och alla inbillar sig att de är den drivande stjärnan. Sen går de som regel mot undergången. Och så blev det med mina rockband. De gick sönder och sen bildade man ett nytt. Varje gång detta skedde – det skedde många, många gånger – så bildade jag återigen ett bluesband.

Det sista tog slut någon gång i mitten av 80-talet, då jag i stället slog mig ihop med Clas Gustavsson och bildade den här duon. Då var han egentligen trummis i det bandet som just spruckit. Diving Duck hette det. Jag var med på slutet i det. Vi beslöt oss för att ge oss in på ett annat koncept än den traditionella banduppsättningen. Den här med duo är ett lite udda koncept, som på senare tid blivit ganska populärt. Det är många som gjort det nu, och då svarade vi naturligtvis rakt av med att återigen bilda ett band!

Du menar Baba Blues XL?
Ja, just det.

Har ni XL bara ibland, eller stadigvarande nu?
Det börjar faktiskt bli nästan stadigvarande, för vi har så väldigt roligt tillsammans. Gustavsson och jag gör då och då gigs till arrangörer, som inte har råd med en större sättning, men egentligen är det till den här större sättningen som vår energi i hög grad går till.

”Var ton och spelning är den sista och den första …” kan man läsa på er hemsida. Förklara!
Med det menar jag, att blues, eller rättare sagt bluestolvan är ganska tråkig, när man hör den spelas utan det där riktigt lyftande engagemanget. Det blir ointressant när den bara håller sig inom stela ramar, och inte ges någon extradimension. Det här skulle jag kunna göra en jättelång utläggning på minst en halvtimme om!! Om jag säger så här: Det handlar inte om djävulen, utan om en aspekt på Gud, så att säga. Om konsten att kunna nå dit. Egentligen är bluesen ett sorts schackspel: man har stängt in sig i ett regelsystem, som ger den, som befinner sig däri, panik och en klaustrofobikänsla, vilket medför att man gör utbrytningsförsök. Och vid dessa utbrytningsförsök uppstår det klanger och kommunikationer i rummet, som är besläktade med religiösa riter. Det är det som bluesen egentligen går ut på, som jag ser det. Och det är dit man hela tiden strävar. Då blir det en nukänsla som är väldigt speciell och som åstadkommer att denna ton, som jag gör nu, eller mitten av denna tonen – dess millisekund – är det sista som jag gör, samtidigt som det är begynnelsen på det första jag gör … Blev det begripligt?

Du ville bli romanförfattare i din ungdom …
Ja, det är riktigt, och jag studerade litteraturvetenskap och filosofi. Jag tog en fil. kand. i det. Jag var och är väldigt mycket inne i gammal svensk litteratur: Fröding och Ferlin, DanAndersson och hela den traditionen. Romanförfattare var min utgångspunkt. Men spelat har jag ju alltid gjort, och – nånstans – så blev det så att spelandet blev en sorts bredvidgrej, som växte och växte, och till slut blev mitt yrke. Det som var roligt var, att när jag och Gustavsson beslöt att spräcka det här med att köra bluesband och slå oss ihop som duo, så kunde de båda spåren löpa samman. Vi ville göra god svensk musik, med spår av gammal svensk visa och poesi, och para ihop det med bluesen. Göra en fruktbar förening av dem. Jag upplever dem som väldigt besläktade. Så det blev vår huvudinriktning och det gick ju bra. Vi hade låtar som Yta, Yta och Gåshud och sånt. De låg på P3:s playlist. Vi har blivit mycket radiospelade. Och vi spelade på visfestivalerna i Västervik och Falkenberg, och på alla de andra större visfestivalerna. Vi spelade alltid på Cornelis-dagarna också.

Men sen nånstans gled det allt mer in på bluesen. Och då blev det så att vispubliken var en publik för sig och bluespubliken en annan. De var olika, och vi uttryckte det så att vi ”hädade” i bägge läger. Man kan säga att det speglade vår konstnärliga inriktning. Vi vill alltid göra det oväntade. Det är väl nån sorts drift vi har. När vi började nå nånstans och bli ett namn inom svensk visa, så bröt vi det snabbt genom att gå in i bluesen. Och nu börjar vi nästan bli ett namn inom bluesen. Då måste vi ju snabbt sabotera det! Så fort vi fått till något ser vi till att avvika från det. Så nästa studioskiva kan komma att bli ganska så annorlunda än de tidigare! Puritanerna har aldrig varit speciellt förtjusta i det vi gör. Men, som jag sa tidigare: bluesen blir lätt ett fängelse, som man själv stängt in sig i, och dess uttryck är ens försök att bryta sig ur det. Covers är inget för mig, och det är ganska ointressant att höra andra musiker försöka härma utbrytningsförsök som någon annan gjort. Jag är allergisk mot covers!

Utveckla din syn på konsten lite närmare.
Jag har en bild av att all god konst egentligen inte är skapad av någon människa. En konstnär skapar inte konst, utan all konst finns redan. Konstnärens uppgift är att avtäcka den. Att uppsöka den, att göra sig själv till ett medium för att den ska nå in i vår verklighet, och då är alla till buds stående medel tillåtna, och det gäller bara att vara som en spårhund med nosen i marken. I min musik letar jag efter den där outgrundliga blå tonen, som egentligen alltihop cirklar kring. Då glömmer man sig själv. Målet är att bli transparent och göra sig själv till ett medel för någonting annat, som finns utanför. Att våga ta språnget. Jag ger mig ofta in på vågspel på scen: helt plötsligt närmar jag t.ex. gitarren till monitorhögtalarna, och då får man se vad som uppstår. Det är på sitt sätt besläktat med religiösa riter, bön eller vad man ska säga.

Gör du ibland saker du aldrig har gjort innan?
Ja, förhoppningsvis!! Fast, det är klart, vissa grundgrejor är man ju tvungen att ha, om inte annat så av solidaritet med Gustavsson. Han är alltid väldigt orolig när vi går upp på scen! Vissa grunder får man som sagt hålla sig till, men sen experimenterar jag friskt. Och när sådana ting lyckas tackar jag Gud för att de uppstod. Jag ser det som en sorts bönhörelse. Men om man försöker upprepa dem, så blir man ju covers på sig själv, och som jag sa: jag hatar covers!

Vad är det bästa du gjort någon gång i musikväg?
Tja, det var nog den gången när jag ställde mig som allra mest transparent och genomskinlig till den ”andra” sidan, så att det som fanns där kunde skina igenom mig. Det var i låtenFishermen. I den texten och i den musiken är för övrigt Gustavsson väldigt medskapande. Det är en sån låt som man själv undrar lite över: har jag varit med och gjort den? Den blev jag förundrad över.

Berätta något mer om Clas Gustavsson.
I ett visst läge, i en förtvivlans stund, bad jag faktiskt till makterna om att få en följeslagare. Och ett halvår senare stod han där!

Vet han om det?
Jadå.

Är det något du vill tillägga?
Ja, jag vill rikta ett ljus mot Rub-a-Dub. Det nämns nästan aldrig i bluessammanhang, på grund av att det huvudsakligen ses som ett reggaeskivbolag. Det drivs av vår producent och mixerkille Tom Hofvander, eller Internal Dread, som han heter inom reggaevärlden. Han är oerhört medskapande på våra skivor. Han skapade Rub-a-Dub för 25 år sen, och om du går ner i det skivbolagets förråd av gamla rullband, så skulle du hitta en skattkista att ösa ur. Mycket, mycket stora delar av musik-Sverige av idag har gjort sina inspelningar där genom åren. Blivit tuktade, lärda och undervisade där. Vad gäller blues är förutom vi själva t.ex. Eric Bibb med. Han har tjocka rullband där, liksom Knock Out Greg, Jump for Joy etc. Hela spektrat inom svensk soul och reggae finns också där. Rub-a-Dub är ett centrum, ett ”melting pot” även för tunisiska och andra afrikanska musiker, och för sydamerikaner … Utan att ha varit en megastor musikstudio har musiker från hela världen, som befunnit sig i Stockholm, dragits dit som bina till en sockerbit. Där sker fruktansvärt mycket. Så Rub-a-Dub tycker jag absolut borde få vara med på ett hörn.

Var och när är du född? Har du familj?
Clas Gustavsson: Jag är född 1956, i Västmanland, i ett litet samhälle som heter Kungsör. 20 000 invånare kanske. Jag är sen många år förlovad med en kvinna, som är fotograf. Vi bor i Upplands Väsby och har fyra barn.

Berätta om din bakgrund.
Jag lyssnade mycket på musik som barn, och redan som grabb, när jag bodde i Kungsör, så spelade jag i ett band. Jag har spelat nästan så länge jag kan minnas. På den tiden var det framför allt trummor som gällde. Jag fick trummor redan när jag gick i fyran. Eller rättare sagt: en trumma, i taget. På skolavslutningen i nian framträdde jag som trummis. Och jag fick en del musikjobb på teatern i Västerås. Jag spelade också lite folkmusik i olika sammanhang och hade kompjobb. Musiken har alltid funnits där. Och bluesen har alltid funnits där. Det fanns en liten skivaffär, som jag alltid brukade gå till nån gång i månaden och handla en skiva. Hemma förstod de nog inte riktigt att jag var så väldigt musikintresserad.

Vad gillade du för artister?
Edith Piaf, kommer jag ihåg, och Louis Armstrong. Allt möjligt som fanns på gamla skivor. Sen tyckte jag naturligtvis om när Beatles kom. Och The Who! Dom var i Kungsör. I Stockholm och Kungsör. Han som drev Kungsörs Folkets park tog dit alla dåtidens kända svenska popband, Hep Stars och alla de andra. Och dessutom engelska band. The Who var rätt stora när han tog hit dem. Jag var 14 år då tror jag, och fick gå för att mina föräldrar förstod att de inte kunde hålla mig hemma. Men brorsan följde med. Jag satt och väntade nedanför scenen på att Keith Moon skulle slå sönder trummorna och att jag skulle få en virveltrumma kastad mot mig. Men sånt där hände förstås inte i lilla Kungsör.

Hur kom du in på blues?
Jag kan tänka mig att det var via John Mayall och Clapton. Och Peter Green också förstås. Det var den vita bluesen man lyssnade på då i början. Johnny Winter och Jimi Hendrix är också viktiga ingångar till mitt blueslyssnande. Jag var i 15-årsåldern då. När vi spelade i bandet blev det ofta blues när vi jammade. Men det var väl först när Richard kom in i bilden, som det blev ett riktigt bluesband. Svart blues då? Det lyssnade jag ordentligt på åren innan jag och Richard träffades. Det kom när jag började söka mig mer till bluesen.Howlin’ Wolf var en av de första, som gjorde ordentligt intryck på mig. Och Buddy Guy. Buddy såg jag 1985. Det var en riktig kick. Han var så oerhört laddad då. Han framträdde på Skeppsholmen, ihop med Junior Wells. Jag såg även Luther Allison. Muddy och John Lee Hooker lyssnade jag förstås också på – över huvud taget alla de här kända. Det blev så att man började med dem, som man hört talas om. Men Howlin’ Wolf var nog den som jag lade märke till allra mest.

Berätta om hur du och Richard träffades.
Jag stötte ihop med honom i Sollentuna av en slump och kände igen honom sen tidigare. Jag hade hört honom sjunga på en folkmusikfestival uppe i Bingsjö. Då satt han och sjöng gamlaRobert Johnson-låtar. Jag kom mycket väl ihåg hans röst. Vi började snacka med varann, och jag berättade om ett band jag hade på den tiden – Diving Duck – och undrade om han ville komma och sjunga i det. Ja, det ville han och det var så det började, som ett helt band alltså. Vi ville leva på musik, och då började vi sätta ihop ett program med blueslåtar. Först åkte vi runt med bandet och spelade, men så började vi allt mer uppträda som duo. För att få mer ekonomi, så tog vi väldigt mycket spelningar på duon. Arrangörerna frågade mer efter duon än efter bandet.

Kan du beskriva Richard med några ord?
Richard är en intensiv, begåvad och egendomlig ”hedonist”. Som du kanske vet ville han bli författare i yngre år. Det märks i texterna; det är ju långa haranger…

Hur går det till när ni skapar era låtar? Är det ett team-work?
Ja, det kan man verkligen säga. Speciellt på musiksidan. Vad gäller texterna så har Richard skrivit dem själv under senare år. Det är engelska texter på de två senaste plattorna –Excavations: Blues Is A Rainbow och Deep Down In The Mirror – och de har han skrivit. Tidigare, när vi hade mycket låtar på svenska, skrev vi väl ungefär fifty-fifty. När vi skrivit något visade vi upp det för varann. Vi hade alltid någons texter i handen och satt och läste och kritiserade varann. Ganska hårt ibland! Man fick gå hem med hemläxa, och sen tillbaka …

har alltid jobbat ganska bra ihop. Det blir i perioder, när det börjar dra ihop sig inför någon skiva eller så. Ibland har Richard haft någon låt helt färdig, och jag också haft någon musikaliskt helt klar. Men annars sitter vi och jobbar samman riff och ackordföljder och liknande, och åstadkommer låtarna ihop. Utom på Excavations: Blues Is A Rainbow. Då grävde vi i andras låtar också. Vi letade upp gamla blueslåtar. Det var en riktig utgrävning! Vi hade en del egna låtar med på den, men folk frågade efter äldre blueslåtar också, så det grävde vi fram.

Richard blir väldigt intensiv när han skriver texter. Han blir det nästan mer och mer, för varje ny skiva. Går in allt mer i sig själv. Han gick djupt in i texterna i Deep Down In The Mirror. Han hade dem med sig när vi åkte på turnéer. Det såg ut som om han hade med sig de gamla Döda havs-rullarna! Och han skrev med olika pennor, som han hittade, och på gamla lappar. Vi tog upp dem ibland och gick igenom dem. De låg och lurade länge …

Jag bodde också tidvis hemma hos Richard, medan han jobbade fram de texterna. Han satt och skrev, och samtidigt satt jag och liksom spelade till. Det var väldigt krävande, och blev rätt kärvt ibland. Jag var tvungen att åka hem mellan varven och vila upp mig. Sen åkte jag tillbaka, efter att ha tänkt på de här låtarna, och gjorde ett nytt försök. Då kanske han fått en idé om hur han skulle sjunga, och så försökte man lägga några riff, prova ackordbyten och så.

Vem bestämmer av er?
Nja, det är väl rätt jämbördigt. Vi är två diktatorer. Richard brukar säga att jag är kapellmästare, men ofta går vi bara upp på scenen och sätter igång, och känner in vad vi ska ta. Det brukar bli ganska improviserat.

Richard sa att du brukade vara orolig när ni ska upp på scen inför vad han kunde tänkas hitta på …
Ja, han är lite irrationell. Man vet inte riktigt var man har honom. Ibland funkar det när han hittar på oplanerade grejor, men emellanåt kan jag känna att det håller på att gå omstyr och då har jag gjort någon min åt honom, för att stoppa honom.

Du är lite av en trygghetsfaktor för honom, att ha vid sin sida.
Ja, jag tror att jag är ganska stabil av mig.

Ni verkar mycket engagerade på scen. Känns det fortfarande lika roligt med Baba Blues som när ni började för 20 år sen?
Ja, det tycker jag! Det är samma laddning och allting. Nu har vi också fått bättre och bättre spelställen genom åren. Det är alltid en utmaning. Man vet att det kommer en massa folk. När vi kommer till bluesklubbar och föreningar så vet vi att det kommer folk som betalat för att höra oss och då blir man väldigt laddad inför det mötet. Sen är det ju kul att vi nu på senare tid haft med så många nya musiker i Baba Blues XL. Vi har ju trumslagare, basist, blåsare, och ännu fler ibland. Och då blir det ju ett väldigt kreativt klimat. Jag kan lägga till att vi alltid sökt ett eget sound. Vi har aldrig velat låta som ”Chicago år 1950”. Vi spelar vår nutida ”babaistiska” blues.

Berätta någon kul grej från något framträdande.
Jag kommer ihåg lustig en grej på Skinnskattebergs musikfolkhögskola. Det fanns ingen scen utan man hade gjort en provisorisk uppbyggnad, en och en halv meter hög, som fick tjäna som scen och som vi satt på. Men högtalarna var placerade på stativ utanför denna. Richard brukar ju ibland vilja få effekter på gitarren – alltså få rundgång – genom att föra den mot högtalarna. Vi höll på med en viss låt, och han gick in i sig själv, som han ofta gör, och så tänkte han gå iväg med gitarren till den ena högtalaren. Men han glömde bort att den stod utanför scenen så han klev rakt ut i luften, och då small det till som fasen, och jag tänkte: ”Nu slår han väl ihjäl sig!”. Men jag fortsatte att lira, och hoppades att han skulle komma upp igen. Det gick ett tag, för gitarrsladden hade hoppat ur, men så kom han upp igen och då vet jag att jag sa: ”Jesus trodde att han kunde gå på vatten – men Richard tror tydligen att han kan gå i luften!” Du skulle sett publiken när han dråsade ner. Det var ju ingen stökig pub precis. Folk satt och fikade i lugn och ro. Det var så att man kunde höra kaffekoppar sättas ner. Alla såg fallet och hörde braket. Hakorna hängde rejält på dem må du tro! Richard hade gjort sig illa i tummen, men började spela igen ändå. Men mitt i låten började han garva, när hans psyke fattat ordentligt vad som hänt. Det var en fantastisk scen. Det var skitkul.

Håller du och Richard fortfarande ihop om 20 år tror du?

Ja, det är inte omöjligt. Som det känns nu så skulle jag tro det.

Text Birgitta Larsson / Jefferson #148